|
|
|
|
Några ord om min konst.
För en tid sen hade jag svårt att finna meningsfullhet. Jag hade inte målat sen jag var 15 år jag var då 26 år (1990). Jag satt i en målarlokal tog till mig ett vitt ark och Guitars oljepastell och målade något improviserat. Själva bilden var jag inte särskilt imponerad av men KÄNSLAN jag kände glömmer jag aldrig. Det kändes bekant att måla. Precis som om jag gjort det förr i ett annat liv kanske. Tror att något väcktes till liv inom mig, en glädje, ett lugn. Utan att jag visste det så hade jag börjat hitta tillbaka till något som varit dolt för mig. En talang och en gåva som gav mig meningen tillbaka. Jag hade hittat min livsuppgift. Jag ska börja måla igen tänkte jag då. Och på den vägen är det. Jag har arbetat med främst bildkonst sedan 1990 och från och med 1999 jobbar jag i min egna ateljé. Arbetar då i akryl, olja, tusch, kol och oljepastell främst. Ibland också med skulptur. Mina funderingar kring konsten handlar om varselblivningen. Vad avgör om något är fint eller fult? Vad vill jag med konsten? Vem skapar sträckan, ytan, rummet och rörelsen? Ja många frågor kommer och går under arbetets gång. För mig hittar jag genom måleriet något som gått förlorat. Jag gissar att det jag söker är en värld som gått förlorad eller glömd. En värld som fanns när jag var mycket liten. Den kände sångaren och kompositören Staffan Hellstrand sjöng en sång om ett litet barn satt i sin glasbubbla och såg sin värld kristallklart. Fri från värderingar och mönster. Allt fick vara som det var. Sen kom omgivningens krav och förmaningar varpå barnet mot sin vilja målade insidan av bubblan i alla möjliga färger för att skydda sig. Har vi glömt den ursprungliga världen frågar jag mig? Har sinnena förvridit huvudet på oss så att vi skapar en illusion? Går varje människa i sin egna illusoriska bubbla/värld som vi inte är medvetna om? Det finns flera konstnärer som söker svar på dessa frågor. Den danske konstnären Michael Kvium är en konstnär som ifrågasätter våra sinnen genom sin bildkonst en annan är också dansk konstnär som heter Jeppe Hein som ställde upp, som jag tyckte, en fantastisk installation på Stockholm Art Fair våren 2005. En labyrint där väggarna var täckta med speglar. Folk fick gå in och se sig själva ur alla möjliga vinklar. När dom sedan kom ut var dom alldeles snurriga. För visst är livet en labyrint. Som även Franz Kafka vill beskriva människan. Vi ser inte att vi själva skapar vår egen värld. Vem har t.ex. sagt att trädens blad är gröna? Dom kanske inte alls är gröna. Det känns som om man låter sig luras mot en värld man inte förstår. Men jag förstår när jag målar. Därför målar jag.
Ulf Ljungberg Göteborg 2008-12-05
Ulf Ljungberg september 2004 English: Some words about my art. A time ago I´d hard to find sense in life. I´d not painted since I was 15 year at that time I was 26 year old (1990). I was sitting in an artstudio, took a white sheet and used Guitars oilpastel and painted something improvised. I wasn´t impressed of the result but the feeling I felt that moment I will never forget. It felt familiar to paint. As if I´ve done it before in another life perhaps. I believe that something began to grow within me, a joy, a tranquillity. Without knowing it I believed I began to find something that have been concealed within me. A talent and a gift that gave me the sense of life back to me. I knew I had found my task of life. At that time I decided to begin painting again. And that was the beginning of my interest. I have worked with art since 1990 and from 1999 I got my own artstudio. I work mostly with acrylic, oil, ink, charcoal and oilpastel. Somethimes I sculpture. My thoughts about art is about perceptions. Who can say what is ugly or beautiful? What do I want with art? Who creates the distance, the surface, the space and the movement? Yes, many questions comes and goes during my work. In my case I find in my art something that has been lost. I guess I´m looking for a world that have been lost or forgotten. A world that existed when I was a little child. The famous swedish musician Staffan Hellstrand wrote a song about a little child who satt in it´s bubble of glass and saw the world crystalcleared. There was no valuations or rules. Everything was accepted. Then the demands and rules of life from the environment came and the child began against it´s will to paint inside the bubble in all colours to protect it self. Ulf Ljungberg Mail: puffe64 at yahoo.se
__________________________________________________________________________________
Denna sida var senast uppdaterad 2011-10-01 |